Gaaah...

Idag går vi in i v.38, det innebär precis tre veckor kvar till BF.
3 veckor! Alla kommer med kommentarer om att nu kan bebis komma närsom men så tänker ju inte jag, jag är ju inställd på några extra dagar med bebismage men hoppas kan man ju :) Måste i vilket fall få tummen ur och ta lite bilder på magen, det har vart dåligt med det sista tiden och sen är det ju för sent.

På torsdag går jag in i v.38 och jag kan inte riktigt förstå hur vi kom hit? Vart tog alla andra veckor vägen? Jag klagar absolut inte för nu längtar vi något enormt efter vår lilla Mini. Det går inte en dag utan att vi funderar på vem du är som bökar runt och gömmer dig där inne. Jag vill inget annat än att få se dig och ha dig i min famn samtidigt som rädslor och tvivel blossar upp. Hur blir det med en till, en till som ska få all min kärlek, som får hela mig? Kommer William inte längre vara mammas prins, kommer han välja någon annan? Mamma är väl alltid bäst? Jag vet ju att jag kommer räcka till och det finns kärlek till hur många barn som helst i mitt hjärta men ibland kommer paniken... Förvärkarna har börjat komma tätare, att man ens glömt hur det känns haha och jag hoppas så att det bara blir max tre veckor till av längtan och väntan. Jag har ständigt ont i hela min högra rygghalva och foglossningen är fördjävlig, precis som sin kusin halsbrännan. Men jag ska hålla ut, alla vakna nätter leder fram till ännu ett mirakel. Jag vet ju att jag kommer sakna magen när den väl är borta. Nästa vecka blir det ännu ett besök hos BM, får se om vikten ändrats då. Just nu står jag kvar på mina +8 kg och det skulle ju inte göra mig något om det stannade där :) Namntankar är väl det jag vaknar och somnar till, letar och letar men letar i tomma intet. Vi har ju "våra" namn men det är som om jag letar efter något mer, efter DET.

Idag var det dags för ett besök på BVC med vår stora lilla kille, 18månaders kontroll och vaccination. Ett stort plus för nya, fina lokaler i anslutning till familjecentralen :) Och äntligen, efter många nya ansikten fick vi träffa vår rätta sköterska och hon är helt underbar! Hon satt och lekte med William en låång stund och observerade givetvis utvecklingen men tyckte det var jättefint ändå att hon inte stressade på. Vi fick en massa beröm, eller både vi och William för hans stora och snabba utveckling. Han är en pratglad liten charmknutte med så mycket energi inbyggt i kroppen. När man ständigt är med honom upplever man kanske inte hur mycket han verkligen kan, det blir en del av vardagen så jag bara satt och njöt av alla fina ord han fick till sig. Roligast just nu är att öppna ALLA dörrar och når man inte hämtar man något att stå på, är det låst så låser man upp. Bäst är när mamma eller pappa glömt låsa ytterdörren och inte märker när man smyger ut tillsammans med hunden... Det är fortfarande en långsmal kille vi har men som följer sin kurva jättefint, blir spännande att se nästa bebis kurva. Så 86,5 cm lång & lite under 11kg tung. Ren lycka, stolthet & kärlek.

Puuh! Det var verkligen ingen hit att få vinterkräksjuka som höggravid. I lite mer än en vecka har jag legat helt utslagen, halvt levande, halvt död ungefär.
Dessutom blev mitt stora hjärta också sjuk så William har fått dras med två zombies till föräldrar när vi hållt honom hemma från dagis.
Nu undanber vi oss mer tråkiga baciller innan Mini kikat ut :)

Det är hur som helst underbart att vara på benen igen, att orka städa, leka, busa och laga mat :)
Igår snodde jag ihop muffins med blåbär/hallon & äpple/kanel, inte helt fel alltså. Fick också bli ett gäng frallor och till kvällsmat en lasagne.
Ber om ursäkt för mina bildlösa inlägg, vet hur tråkigt det är med bara text men bilderna ligger på externa minnet vilket inte kan kopplas till Ipaden. Stå ut :)

Efter att ha vart helt symptomfri sen torsdag fm blev jag åter igen väckt av Herr eller Fru Maginfluensa inatt. Snälla, snälla försvinn! Att bli utskälld för att man är sjuk gör inte saken bättre, som att jag inget hellre vill än att vara pigg och orka ta tag i allt. Allt bara snurrar, runt, runt, runt. Ibland undrar jag om allt är värt det eller om det finns något bättre än det här? En sak vet jag iaf, det gör ont att bli sårad av den man älskar och det är tungt när hjärtat brister..