Om någon tittar in och undrar hur vi har det så börjar jag med att säga Hej!
Vi andas, lever och mår bra men tiden att sitta ner framför en dator finns inte riktigt.

Oliwer har hunnit bli 3 månader och 5 dagar. Han är 62.5 cm lång och väger 5520g.
Hans ögon förtrollar mig, dom är stora och nyfikna och väldigt sällan stängda under dagtid.
Han kräver uppmärksamhet, han ogillar att vara ensam men det har blivit bättre. Så fort han får ögonkontakt med någon skiner hela han upp i ett stort leende och han pratar mest hela tiden.
Han sover nätterna igenom och har gjort sedan han föddes, med det menar jag att han sover ungefär 9 timmar med samanhängande sömn, jag klagar inte!
Han äter nu mera bara ersättning, det är vad som funkar bäst för oss.


William är snart tonåring, tar studenten och flyttar ut. Även om han bara fyller två i sommar så hänger jag inte med.
Han växer så otroligt mycket och det går i rasande fart. Från att ha varit mindre än lillebror till att nu vara en självgående individ. Hans grej är att prata, det gör han hela tiden och han pratar bra, bättre än många andra i hans ålder. Varje dag lär han sig nya ord och meningar, han suger åt sig som en tvättsvamp.
Just nu är han i full gång med att ta knäcken på oss, han testar gränser och trotsar hela tiden och lyssnar inte ett smack på vad vi säger.
Han tycker mycket om sin lillebror som fått namnet Ålle, håller gärna i honom, pratar med/om honom och ger honom nappen när han är ledsen.


Så, vi lever, andas och har det bra men just nu tar jag mig inte tid att skriva. Jag tittar ofta in hos er jag följer, vill veta att ni mår bra.
Någon dag kanske det börjar ramla in inlägg här igen men det finns så mycket annat...

Kram på er!

 

 

Jag söker dig som kan det här med hårförlängning, jag är trött på mitt korta hår som aldrig vill växa ut.

Clips funkar inte så jag vill ha the real deal och snarast!

Vart är alla mina frisörer när jag behöver dem? :)

We had a bad day...

 

Ett försök till något som brukar kallas familjebild.
En övertrött storebror, en sne lillebror och två föräldrar som inte vet hur man blir bra på bild.

 

 

Precis innan Lilla O fick bråttom ut vann jag så lägligt ett presentkort hos fina Emma -> Påsmällen

Nu har jag äntligen haft tid att kika in på sidan & välja min favorit, det blev denhär:

 

Läser bloggar mer än jag skriver här, befinner nog mig fortfarande i en liten bebisbubbla där allt är sådär sockersött.
Det går bra här hemma, Lilla O sover VÄLDIGT mycket, både dag & natt så det tackar denna Mamman för!
William tycker om lillebror när han väl lägger fokus på den nya lilla krabat som flyttat in, det blir kramar, pussar, klappar och en å en annan liten bitchslap.
Allt har än så länge gått över förväntan :]

 

Igår var jag på första föräldrarmötet på dagis [okej, förskolan!] och jag kände mig liten. De flesta föräldrar har liksom uppnåt en viss "föräldrarålder" och den är inte direkt runt 25. Vi fick se ett bildspel på barnfötter och gissa vems som hörde till vem, pinsamt nog kände jag snabbt igen W's fötter, hans naglar är inte de finaste ;-)
Efter det följde en kort presentation om varje barn, W's lät såhär:
En liten kille vars fötter sällan brukar vara såhär still, nästintill aldrig - Ledtråd till fotbilden
"En liten kille som är tokig i att spela fotboll, dansar & sjunger gärna och stampar glatt i takt med sina små fötter. Nybliven Storebror"
Inte annat än att man blir lite varm i hjärtat, min stora lilla kille, min prins William!

 

Känns som om att det är en del bollar som flyger i luften just nu,
försöker planera en mindre tillställning för en viss Mamma som fyller 25 i april *host, host*.
Doptankar, måste ringa kyrkan!
Hemligheter, trevligheter.

Ska för övrigt skicka in Nyföddbild till SLA & SMP även om Lilla O kanske inte direkt är nyfödd längre.
SLA hade visst slutat med BB-bilder så nu får man snällt skicka in en egen bild och vi ska vänta ett tag med att gå till fotograf så jag har försökt få en någorlunda fin bild på mitt sovande hjärta.

 

Igår var det alla ♥ans dag, en fruktad dag hos många. När blev kärlek något att hata?
Singlar ställer sig i försvar - stolt singel utan massa krav på kärleksförklaringar.
De i en relation - Varför bara visa kärlek en gång om året?
Blomsterbutikerna - Alla dessa killar, alla dessa jävla röda rosor.

Jag ser inte den 14:e februari som en dag av måsten, krav, bekräftelse utan en dag som påminner oss om att uppmärksamma de vi håller kära lite extra. Varje år påminns vi ju om att vi blir äldre, att äta en semla, en våffla, att fira att sommaren kommer osv.
Jag tycker dagen är vacker, helt klädd i rött. Kärlekens färg. Så är det då konstigt att det röda dominerar?
Jag tycker bara att folk ska sluta klaga, hata dagen bäst ni vill men låt de som vill visa kärlek göra det, oavsett dag?!

För övrigt fick Christoffer ett armband, dels för att det var den hatade dagen, dels för att han är pappa till våra fantastiska pojkar och dels för att jag älskar honom :)

 

Fortfarande i Växjö, mitt fina Växjö. Det är alltid en speciell känsla att komma hem.

Christoffer lämnade oss tillsammans med vårsolen i förmiddags för att åka hem och sätta sig i lastbilen, vi saknar dig redan!
Så vi blir väldigt glada om Mini stannar i magen några dagar till även om vi såklart längtar och förutom sammandragningar och några förvärkar då och då märker jag inga större tecken på att någon vill ut de närmsta timmarna. Jag har sagt tidigast nästa helg även om jag fortfarande tror på övertid.

 

Så en liten uppdatering då jag mest vandrar omkring i min egen bubbla, trött och misshandlad av min inneboende.

 

 

 

Är med i ytterligare en superbra tävling hos Emma, du hittar den här:

 http://www.bloglovin.com/frame?post=747293643&group=0&frame_type=a&blog=3902631&link=aHR0cDovL21pbmJlYmlzLmNvbS9ibG9nZy9lbW1hZW1tYS90YXZsYS1vbS1kcm9tc2tvdHZhc2thbi8&frame=1&click=0&user=0

 

Nu är jag med och tävlar om ett presentkort hos Glammom.se, gör det du också!

Tävlingen hittar du hos fina Emma :)

Att vara gravid innebär ju att man har någon annans liv i ens händer, rätt fantastiskt.

Oftast är en graviditet efterlängtad, planerad och välkommen men ibland vänder den upp och ner på hela ens värld. Att stå bredvid någon som bär på ett annat liv, som bär på tvivel är inte lätt. Vilka råd har jag rätten att ge, jag som bär på något planerat om än överraskande? 

Jag som alltid sagt att jag inte skulle kunna ta någons liv men om det ändå inte kan bli det livet man vill ge, hur gör man då? Bär man med sig en saknad av något som en gång fanns, något som var tänkt att bli en del av ens liv eller försvinner känslan för det som en gång var?

Känner man skam för att man inte vågade lita på sig själv i valet man gjorde då?

 

Jag har stått vid sidan om förut, sett en vän välja bort ett liv. Det var ett självklart val redan från början, inget stämde och allt var fel men nu då? När valet inte är lika uppenbart och så mycket ställs på spel, hur finns man där då när någon vill ha råd? Jag är bra på att bara lyssna och finnas där men ibland krävs något mer, mer än vad jag kan ge. Speciellt i min situation.

 

 Fina vän, jag älskar dig oavsett