Oliwer Mio Jonathan

Strax efter 23 har jag knaprat i mig de sista chipsen, släckt alla lampor i huset och borstat tänderna.
Kryper ner i sängen och spelar lite Sims på Ipaden och ringer till Christoffer som är i Norge för att säga god natt.
23.44 Smäller det till i magen och jag tycker lite synd om mig själv som måste få ont precis innan jag ska sova.
Skickar iväg ett sms till C om att det var dålig stil att han inte är hemma när jag har ont varefter han ringer och frågar hur det känns.
Ont! Men inte är det dags än, förvärkar kan ju komma och gå långt innan och förvärkar är precis vad det är.
Innan vi lägger på bestämmer vi att jag ska klocka några värkar, ta alvedon och svärföräldrar ska kontaktas om ifall att det skulle behövas.

Snittar värkarna på 7 min med en längd på 1-2 min och jag MÅSTE andas igenom varenda en, ringer C igen och ber honom komma hem. En resa på ca 6h, det skulle han hinna!
Svärföräldrarna på ingång, jag på toaletten och gör nummer 2 för 4 gången sen jag gick och la mig. Värk, andas, värk, blödning.
NU är det på riktigt, det var såhär det kändes förra gången när det var The real deal och ja, C borde hinna hem.
Kontaktar förlossningen som tycker jag ska försöka stanna hemma ett litet tag till och sedan komma in när det inte går längre. Hon konstaterar också att det hela är i full gång. Jag hänger knappt med längre…
Pratar med C och berättar att jag kommer åka in om en stund men att allt kommer gå bra och att han inte behöver oroa sig.

Svärföräldrarna är här, jag går runt och andas och plockar om vartannat. Går på toaletten IGEN och börjar någonstans förstå att den här lilla bebisen tänkt komma ut.
Värkarna kommer tätare och är intensivare, något svärmor märker och frågar lite snällt om vi inte ska åka in.
Sagt och gjort, vi sitter i en arbetsbuss på väg in till Skövde och skojar om att vi kanske borde ta med handdukar ifall men kommer fram till att vi löser det på annat sätt om det skulle vara så.
Vi hinner precis köra ut från Tibro då värkarna bestämmer sig för att komma med 1-2 min mellanrum så där sitter jag och andas och pratar om vartannat, det är halt och mörkt och jag har ont.
Efter 15-20 min anländer vi till Skövde, nu är det inte långt kvar till tryggheten, lustgasen.
Får frågan om jag känner att det trycker på, snarare skaver svarar jag. Och detta jäkla strålande runt ljumskarna!
Rondellen vid Stallsiken, nu är vi nära. Tryggheten, lustgasen!
”NU! trycker det nedåt” slänger jag ur mig precis när vi kör in i rondellen.
”NU?” Svärmor ger mig en blick och frågar om hon ska stanna nu och här.
”JA!”.
Svärmor hoppar ur bilen och är på väg över till mig samtidigt som jag får lite panik och frågar vad jag ska göra. Av med byxor och trosor, la mig raklång över hela framsätet med diverse saker uppstoppade både här och där.
Svärmor tar en titt så att inte bebis är på gång att göra entré men än är läget lugnt och det blir samtal till ett trögfattat SOS och en förlossning som väntar på mig.
Börjar känna att det är dags att trycka på och försöker förmedla detta till svärmor som börjat få lite smått panik. Erkänner att jag just i detta inte heller var speciellt lugn då vattnet inte gått och det någonstans långt bak i huvudet ekade en röst om att jag kanske inte fick hjälpa till att trycka på.
Förlossningen uppkopplade på telefonen igen och JA, fick godkännande om att krysta på när det behövdes.
Får höra att ambulans anlänt och in hoppar en man (jag som aldrig skulle undersökas av en man, förlösas av en man och heller inte ta emot en massage av en man som inte är min egen). Fortfarande inget vatten som gått men bebis vill ut!
Förslaget om att försöka förflytta mig till ambulans för att åka till förlossningen avböjs ganska snabbt då jag knappt kan röra mig en mm med benen som skakar som asplöv och den enda gång jag försökte kände jag att nu var det dags!
Lustgas älskade lustgas, du och bilens ratt var min bästa vän. Ett starkt grepp och djupa andetag tog mig till en annan värld en kort sekund och jag hörde röster som sluddrade något om ”här kommer den med hela hinnan”, krystar, andas, krystar.
Ser någon blålila bubbla nere vid benen och vet att jag måste krysta mer och jag trycker för allt i världen men kroppen står still, inget händer.
Tänker att Christoffer borde vara här och hålla min hand, tänker att det gör jävligt ont, att jag är helt slut men tänk om bebis dör bara för att jag inte orkade trycka en sista gång.
På med masken som tar mig långt, långt bort. Andas! Och trycker och bebis är ute.
”Stackars Benny” säger jag och tittar på svärmor.
(Benny är svärmors sambo som snällt lånat ut sin jobbarbuss som skulle ta mig in till förlossningen)

Mina ben skakar, mina händer skakar, jag förstår knappt vad som händer mer än att en liten, liten människa ligger på mitt bröst eller mitt bröst under Christoffers sköna luvtröja.
Bebis skriker och har fin färg och ambulanskillen säger att han anade en liten pillesnopp men var inte helt säker.
Hasar mig upp i sätet med navelsträng och bebis, får eskort av ambulans med blåljus in till förlossningen där tre barnmorskor glatt står och väntar med rullstol. Blir förflyttad från säte till rullstol och in i ett rum. Navelsträng klipp, klipp. Jag upp i säng, får skjorta och massa varma filtar. Spruta i låret, moderkakan ploppar ut hel och fin.
Undersöks och får en fin kommentar ”Man skulle aldrig kunna tro att du precis fött barn om man inte visste om det” & ”Så fint som det kan bli”.
Får ringa den nyblivna pappan, får fika men kan inte äta de efterlängtade mackorna, svärmor åker hem högst uppspeedad efter nattens händelse.
Kissar, duschar, bebis mäts och vägs.
Upp till BB, tvåbäddsrum men jag är ensam TJOHO!
Ligger och tittar på mitt lilla mirakel de få timmarna som är kvar av den tidiga morgonen och inväntar barnläkaren så att jag får komma hem.

02.20, 2,5h efter första värken fredagen den 8 februari, 6 dagar innan BF valde vår Oliwer att komma till världen.
3275g kärlek & 52cm lycka.Han föddes alltså i bilen med segerhuva på, vår turkille, Mammas & Pappas perfekta Lilla O ♥