I torsdags gick jag in i V.20 - halvvägs! Jag undrar hur det kan ha gått så fort? Det var ju nyss som Christoffer fyllde 21 och fick världens finaste överraskning.

Halvvägs och 1kg plus på vågen. En mage som det knappt går att skilja på mellan bebis och lite för mycket av de goda. Inuti magen är det lugnt, några buffar då och då. Jeansen börjar bli obekväma och när jag inte är bland folk glider jag oftast runt i betydligt skönare plagg och jag som är en riktig jeanslover!
Tankarna om vem bebis är snurrar runt, likaså om hur stor jag kommer bli, hur ont det kommer göra, hur mycket min rygg ska klara av innan jag bryts på mitten.
Namn har inget större fokus, ingen hysteri eller panik. Vi vet vad vi tycker om men inget är bestämt eller föreslaget, Mini helt kort och gott.
Halvvägs och det är halva vägen kvar, minst.

 

William Pontus Alexander

 

 

Onsdag 13/7

Har samandragningar till och från under hela dagen men skickar ändå iväg C till jobbet då jag inte tyckte att det gjorde jätteont, jag klarade fortfarande av dem bra.
Under kvällen blir dem starkare och mer regelbundna och vissa måste jag andas igenom, här fanns ingen tanke på att föda barn.

C hade nattpass så var iväg med lastbilen och vi pratar på telefon då jag tycker att det faktiskt börjar bli lite jobbigt och lite stöd är inte fel. Pratar även med svärmor och förvarnar om att det kan bli en kvällstur in till förlossningen. Var inte alls sugen på att behöva åka in utan C men tyckte ändå det var bäst att förbereda.
20.52 ringer jag in till förlossningen som tycker att jag ska komma in för undersökning och säger att jag är välkommen när jag känner för det. Efter samtalet tar jag istället en dusch, två alvedon och somnar gott i sängen.

 

Torsdag 14/7

8.00 vaknar jag och flyger upp i sängen av en värk som inte alls gick att andas igenom, får en till och sedan lugnar det sig och jag hinner smyga ut ur rummet för att inte väcka C som har kommit hem någon gång under morgonen.

Går runt i lägenheten och försöker andas igenom värkarna, tror att jag ska svimma vid varje topp men klarar mig rätt bra. Hinner någonstans med att äta lite jordgubbar till frukost.
10.00 går jag in till C och försöker lite snällt säga att jag har ganska ont och tycker att han borde gå upp och hjälpa mig. Får svammel till svar så jag smyger försiktigt ut igen.
Hade fortfarande inte en tanke på förlossning och bebis, visst hade jag ont men ondare skulle det nog göra!

 

Nu går jag runt på tå för att göra mig så lätt som möjligt, inbillar mig att värkarna gör mindre ont då. För nu ramlar jag nästan ihop när värken kommer, töms på all energi men så fort det gått över mår jag bra igen.
Gör ett nytt försök att väcka C och lyckas, han ser hur ont jag har och säger att vi kanske borde ringa in. Precis då har jag rusat in till toan och tömmer min mage på de innan så goda jordgubbarna så det blir C som får ringa in till förlossningen.
10.56 ringer han och eftersom de väntade mig redan under gårkvällen så var vi välkomna in för undersökning och jag började tycka att det var lite bråttom nu.
C hade andra planer och började städa lite smått och kolla internetbanken, nervös?

 

 

 

Bilresan in till förlossningen var den hittills värsta i mitt liv. C pratade med vänner i telefon och jag klättrade i sätet, tyckte att han körde alldeles för sakta!
Tillslut var vi framme vid KSS och då kom mina tårar, lättnad och nervositet på samma gång. Visste inte alls vad som skulle hända där inne mer än att vi skulle bli hemskickade så väskorna kunde vara kvar i bilen tyckte jag.

11.40 blir vi inskrivna, får ett rum och lite dricka.
Blir erbjuden lustgas i väntan på barnmorskan men tackar snällt nej, fortfarande är jag så med att jag kan prata och så ont gör det inte...
C sitter på en stol lite halvtrött efter nattens jobbpass och jag går fram och tillbaka i rummet, allt för att slippa ligga ned!
Barnmorskan dyker inte upp så jag passar på att gå på toaletten och får en stor chock, det kommer en massa blod och jag tror ju att det är något fel på vår bebis, vi kommer inte få bli föräldrar. Går tillbaka in i rummet och berättar för C som säger att jag precis missat barnmorskan!
Hon kommer in igen och då berättar jag även för henne och hon svarar lugnt att: Många förlossningar startar precis så. (Men jag ska ju inte föda barn idag, jag ska ju gå över minst in i augusti om jag inte förblir gravid resten av livet!)

Får ligga ner med CTG och andas igenom värkarna, vem behöver gå profylaxkurs liksom ;)?
12.45 kommer barnmorskan in igen och jag säger att nu har jag faktiskt jävligt ont i ryggen och blir undersökt.
Hon konstaterar att jag är öppen 8 cm och att bebis ligger i bäckeningången, berömmer mig för att jag gjort ett väldigt bra jobb hemma och att vi inom några timmar kommer vara föräldrar och lämnar rummet.
Det var ganska svårt att förstå att nu var det på allvar, all väntan och längtan skulle få ett slut och vi skulle snart få träffa vår lilla knodd som gömt sig i magen.
Jag fick byta om till vit skjorta och de omtalade nättrosorna och blev visade till rummet där vi skulle bli Mamma & Pappa.
Här frågar C om det inte var dags för smärtstillande och barnmorskan svarar att: Har hon kommi såhär långt utan så skulle det inte vara till någon större hjälp.

 

Jag får kanyl insatt i handen som först inte vill fastna vilket resulterar till två stora blåmärken på vardera hand. Bebis får elektrod på huvudet och det känns som om jag har sladdar överallt!
13.30 tar de hål på hinnorna så att vattnet går och jag som väntat mig en stor sjö får nöja mig med ett litet sipprande som jag knappt känner.
Barnmorskan lämnar oss igen för klockan 14 är det skiftbyte och hon behöver fylla i lite rapporter så jag vankar av och an i rummet med en monitor vid min sida.
Strax därefter känner jag ett enormt tryck nedåt och kan verkligen inte hålla emot, tittar på C och nickar varav han får lite panik och trycker på alla knappar han kan hitta.
När en barnmorska kommer in står jag lutad över handtaget som är fullt med spya och jag tycker verkligen synd om henne som behöver se det.
Hon föreslog att jag skulle lägga min ner i sängen men att ligga ner innebar döden så nej. Hon erbjöd även lustgas och C höll med henne men nej, lustgas mår man illa och blir hög av! Hon frågade då om jag i alla fall inte kunde ställa mig på knä i sängen och luta mig över ryggstödet och det fick jag ju gå med på.

Sen kom skriket! Som ett monster skrek jag och blev chockad över mig själv, barnmorskan ryckte till och C höll för öronen. Han berättade sen att det där var det mest hjärtskärande skriket han någonsin hade hört, stackarn! Han fick ju inte ens gå nära mig eller hålla min hand.

 

14.00 kommer två nya barnmorskor in och då är jag ganska trött och frågar hur lång tid det kommer ta och säger också att det känns som att något är påväg ut. Efter en snabb kontroll får vi veta att bebis nu ligger i bäckenhålan och att huvudet syns.

14.09 börjar krystvärkarna och det är det häftigaste jag vart med om! Visst gör det ont men det var som att hela kroppen ställde om och visste precis vad som skulle göras.

14.11 tog jag äntligen lustgasen och var då helt fokuserad på att föda fram vårt lilla underverk. En krystvärk och huvudet var ute.
14.25 En krystvärk till och vår lilla prins var född.

Eftersom att jag stod med ryggen mot barnmorskorna så kunde jag inte se vad det var för en knodd som kikat ut och jag frågade direkt om allt var bra.
När jag sedan trasslat mig runt bland sladdar och navelsräng fick jag upp vår lilla skatt på bröstet och C klippte navelsträngen.
Krystar ut en hel moderkaka och får två hinnor sydda medan C sköter blöjor och klädpåtagning.
Jag var världens gladaste Mamma men hade ingen ork att visa det. Vi fick in den berömda brickan med mackor och sedan bara mös vi tillsammans, jag & min fina familj!

 

Så klockan 14.25 den 14:e juli - 2011 på beräknad dag kom William ut.
3160g & 50cm lång. Mamma & Pappas lilla prins.

Nej, jag ska inte gifta mig, inte nu. Men jag vill, typ snart :) som svar på C's fråga om det är viktigt för mig att få gifta mig nu, eller snart...


Även om jag är mer än villig att mixa lite med traditioner så tänker jag överlåta detta med frieri helt åt Christoffer, om och när han är redo.
Och även om jag själv älskar att hitta på speciella små överraskningar så älskar jag C så mycket mer att sättet han frågar på inte kommer ha någon betydelse, om och när.
Visst har jag tusen ideér men de behåller jag för mig själv.

Jag är inte mycket för Jesus, Gud och hans heliga fader men jag vill gifta mig i kyrkan och jag ska bära vit klänning även om det tar emot. För si sådär en sex år sedan bestämde jag hur min brudbukett skulle se ut om och när jag gifter mig, när man går och utbildar sig till Florist är det svårt att undvika ämnet liksom.
Jag vet två låtar jag skulle vilja ha i kyrkan och det viktigaste, jag vet vem jag vill gifta mig med och jag har aldrig vart säkrare på något annat.
Under de 3 åren vi har haft tillsammans har vi upplevt så mycket, tagit oss igenom skratt och nästan lika många tårar och om det inte hade vart meningen att det skulle vara vi hade stjärnorna aldrig fallit för oss och hjärtat hade inte fortsatt slå så som det gör. Det är jag säker på.

Jag älskar dig min fina Christoffer - Always & Forever, Forever & Always

 

 

 

Igår den 11:e september fick vi äntligen kika på Williams lillebror/lillasyster. En lugn liten Mini med ett tickande hjärta bor i magen, fina lilla Mini! Tio fingrar och tio tår.
Att få se ett litet liv på skärmen är bland det finaste och häftigaste som finns, en känsla man inte glömmer.
Innan ultraljudet var jag beräknad till 13/2 och blev nu flyttad en dag så om datumet stämmer överrens med Minis planer så tittar h*n ut den 14/2, vår alla ♥ans dag bebis. Och då blir våra små Lucky Number 14.

Så nu presenterar jag kategorin Mini i magen.

 

Någonstans mellan ett halvfärdigt staket, lasyr och målarpenslar bestämde vi oss för att vardagsrummet behövde en makeover. Soffa, TV och resterande möbler fick byta rum och lämna plats åt ett kaos.
Panel åkte upp på väggen, målades vit. Ett nytt golv las och en tapet kom upp - Ett matrum växte fram.
Det som återstår är att kladda på lite elementfärg på kopparrören, måla bakom kaminen och få upp lister sen så kan möblerna och idéerna få flytta in.

 

 

 

Inatt klockan 02.05 kom världens absolut finaste lilla Aston till världen, kotten har äntligen landat och en utav mina bästa vänner är nu Mamma :)
Massa grattis till två fina människor, Viktoria & Jacob. http://www.kaptenbombus.blogspot.com 

 

Först och främst mindre än en vecka kvar tills en ny kategori kommer upp på bloggen...

Igår köpte vi färg, oljelasyr. Det innebär att jag snart ska ge mig ut i höstblåsten och måla staket. Bra när det blir klart.
Igår köpte vi också virke, träplankor till vardagsrummet som i framtiden kommer vara vårt matrum. En oplanerad ommöblering ledde till rumsskifte. Ett vardagsrum blev matrum och tvärtom. Kul om än att soffan blev en aning stor på sin nya plats men ändå, det blev bra. Är bra!

Idag ska jag även börja på mitt projekt homestyling @ Svärfar. Kul att någon uppskattar mitt sinne för inredning, höhö!

Kottis jag väntar på dig, vill hälsa dig välkommen till världen. Ge din Mamma lite smärta så att ni snart kan börja färden.

 

 
Ny burk att förvara höstens alla värmeljus i                Dessa skålar skulle kunna få pryda varenda lediga plats