Vissa perioder i livet lyckas jag tappa bort mig själv, det är som att jag skulle ha hål i fickan och små smulor trillar ut utan att jag märker det. Tillsist är hela jag försvunnen, jag och smulorna. Det som en gång varit helt är sönder, det saknas bitar, ett yttre och ett innerhåll.
När bara den du älskar mest kan se din förändring har du ändå lyckats. Lyckats svälja och dölja allt det som river och sliter isär. Hos den man älskar är man trygg, jag blir liten och svag. Öppnar mig helt och vågar falla fritt.
Även om jag oftast önskar att få höra tröstande ord så vet jag samtidigt att det inte är det som hjälper. Någon måste sparka på mig där jag ligger för att jag ska kunna resa mig igen, för att jag ska inse att jag är på fel sida vägen.
Först när man själv kommit till insikt kan man börja sakna sig själv och sakta men säkert plocka upp de smulor som trillat bort, försöka pussla tillbaka det som en gång varit Du. Ibland hittar man inte en viss bit och får försöka ersätta den med något annat.
På ett eller annat sätt blir allting någon gång bra igen, det är bara du själv som styr över hur lång tid det ska ta.

Jag växte från liten, osynlig och ostadig till något säkert och stabilt. Jag klarade mig alltid själv och behövde ingen annan. Det trodde jag aldrig att någon eller något kunde ta ifrån mig. Men tiden hann ikapp mig och visade att tiden läker inga sår, den döljer endast de djupaste ärren och vissa tårar torkar aldrig.
Ibland undrar jag om jag faktiskt har blivit sämre, svagare och inte längre står lika stadigt som då men innerst inne vet jag att min självsäkerhet kan ingen ta ifrån mig, jag har bara valt att bli mer mänsklig, mer sårbar.

Även om jag saknar mitt gamla mig så inser jag att vissa saker är och kommer alltid att förbli vackra minnen för tiden förändrar oss alla. Jag blev vuxen och fick ta ansvar men förlorade samtidigt kunskap om hur man njuter och slappnar av, glömmer att livet är till för att levas.
Alla behöver inte mig, inte dygnet runt. Jag hinner andas, hinner skratta. Jag får också bara vara, världen kommer inte att kolapsa men det kommer jag om jag inte gör en förändring.

Från och med idag ska jag hitta och och ta tillbaka några delar utav den jag en gång var, det som var fint, som någon kunde le åt.
Från och med NU.