William Pontus Alexander

 

 

Onsdag 13/7

Har samandragningar till och från under hela dagen men skickar ändå iväg C till jobbet då jag inte tyckte att det gjorde jätteont, jag klarade fortfarande av dem bra.
Under kvällen blir dem starkare och mer regelbundna och vissa måste jag andas igenom, här fanns ingen tanke på att föda barn.

C hade nattpass så var iväg med lastbilen och vi pratar på telefon då jag tycker att det faktiskt börjar bli lite jobbigt och lite stöd är inte fel. Pratar även med svärmor och förvarnar om att det kan bli en kvällstur in till förlossningen. Var inte alls sugen på att behöva åka in utan C men tyckte ändå det var bäst att förbereda.
20.52 ringer jag in till förlossningen som tycker att jag ska komma in för undersökning och säger att jag är välkommen när jag känner för det. Efter samtalet tar jag istället en dusch, två alvedon och somnar gott i sängen.

 

Torsdag 14/7

8.00 vaknar jag och flyger upp i sängen av en värk som inte alls gick att andas igenom, får en till och sedan lugnar det sig och jag hinner smyga ut ur rummet för att inte väcka C som har kommit hem någon gång under morgonen.

Går runt i lägenheten och försöker andas igenom värkarna, tror att jag ska svimma vid varje topp men klarar mig rätt bra. Hinner någonstans med att äta lite jordgubbar till frukost.
10.00 går jag in till C och försöker lite snällt säga att jag har ganska ont och tycker att han borde gå upp och hjälpa mig. Får svammel till svar så jag smyger försiktigt ut igen.
Hade fortfarande inte en tanke på förlossning och bebis, visst hade jag ont men ondare skulle det nog göra!

 

Nu går jag runt på tå för att göra mig så lätt som möjligt, inbillar mig att värkarna gör mindre ont då. För nu ramlar jag nästan ihop när värken kommer, töms på all energi men så fort det gått över mår jag bra igen.
Gör ett nytt försök att väcka C och lyckas, han ser hur ont jag har och säger att vi kanske borde ringa in. Precis då har jag rusat in till toan och tömmer min mage på de innan så goda jordgubbarna så det blir C som får ringa in till förlossningen.
10.56 ringer han och eftersom de väntade mig redan under gårkvällen så var vi välkomna in för undersökning och jag började tycka att det var lite bråttom nu.
C hade andra planer och började städa lite smått och kolla internetbanken, nervös?

 

 

 

Bilresan in till förlossningen var den hittills värsta i mitt liv. C pratade med vänner i telefon och jag klättrade i sätet, tyckte att han körde alldeles för sakta!
Tillslut var vi framme vid KSS och då kom mina tårar, lättnad och nervositet på samma gång. Visste inte alls vad som skulle hända där inne mer än att vi skulle bli hemskickade så väskorna kunde vara kvar i bilen tyckte jag.

11.40 blir vi inskrivna, får ett rum och lite dricka.
Blir erbjuden lustgas i väntan på barnmorskan men tackar snällt nej, fortfarande är jag så med att jag kan prata och så ont gör det inte...
C sitter på en stol lite halvtrött efter nattens jobbpass och jag går fram och tillbaka i rummet, allt för att slippa ligga ned!
Barnmorskan dyker inte upp så jag passar på att gå på toaletten och får en stor chock, det kommer en massa blod och jag tror ju att det är något fel på vår bebis, vi kommer inte få bli föräldrar. Går tillbaka in i rummet och berättar för C som säger att jag precis missat barnmorskan!
Hon kommer in igen och då berättar jag även för henne och hon svarar lugnt att: Många förlossningar startar precis så. (Men jag ska ju inte föda barn idag, jag ska ju gå över minst in i augusti om jag inte förblir gravid resten av livet!)

Får ligga ner med CTG och andas igenom värkarna, vem behöver gå profylaxkurs liksom ;)?
12.45 kommer barnmorskan in igen och jag säger att nu har jag faktiskt jävligt ont i ryggen och blir undersökt.
Hon konstaterar att jag är öppen 8 cm och att bebis ligger i bäckeningången, berömmer mig för att jag gjort ett väldigt bra jobb hemma och att vi inom några timmar kommer vara föräldrar och lämnar rummet.
Det var ganska svårt att förstå att nu var det på allvar, all väntan och längtan skulle få ett slut och vi skulle snart få träffa vår lilla knodd som gömt sig i magen.
Jag fick byta om till vit skjorta och de omtalade nättrosorna och blev visade till rummet där vi skulle bli Mamma & Pappa.
Här frågar C om det inte var dags för smärtstillande och barnmorskan svarar att: Har hon kommi såhär långt utan så skulle det inte vara till någon större hjälp.

 

Jag får kanyl insatt i handen som först inte vill fastna vilket resulterar till två stora blåmärken på vardera hand. Bebis får elektrod på huvudet och det känns som om jag har sladdar överallt!
13.30 tar de hål på hinnorna så att vattnet går och jag som väntat mig en stor sjö får nöja mig med ett litet sipprande som jag knappt känner.
Barnmorskan lämnar oss igen för klockan 14 är det skiftbyte och hon behöver fylla i lite rapporter så jag vankar av och an i rummet med en monitor vid min sida.
Strax därefter känner jag ett enormt tryck nedåt och kan verkligen inte hålla emot, tittar på C och nickar varav han får lite panik och trycker på alla knappar han kan hitta.
När en barnmorska kommer in står jag lutad över handtaget som är fullt med spya och jag tycker verkligen synd om henne som behöver se det.
Hon föreslog att jag skulle lägga min ner i sängen men att ligga ner innebar döden så nej. Hon erbjöd även lustgas och C höll med henne men nej, lustgas mår man illa och blir hög av! Hon frågade då om jag i alla fall inte kunde ställa mig på knä i sängen och luta mig över ryggstödet och det fick jag ju gå med på.

Sen kom skriket! Som ett monster skrek jag och blev chockad över mig själv, barnmorskan ryckte till och C höll för öronen. Han berättade sen att det där var det mest hjärtskärande skriket han någonsin hade hört, stackarn! Han fick ju inte ens gå nära mig eller hålla min hand.

 

14.00 kommer två nya barnmorskor in och då är jag ganska trött och frågar hur lång tid det kommer ta och säger också att det känns som att något är påväg ut. Efter en snabb kontroll får vi veta att bebis nu ligger i bäckenhålan och att huvudet syns.

14.09 börjar krystvärkarna och det är det häftigaste jag vart med om! Visst gör det ont men det var som att hela kroppen ställde om och visste precis vad som skulle göras.

14.11 tog jag äntligen lustgasen och var då helt fokuserad på att föda fram vårt lilla underverk. En krystvärk och huvudet var ute.
14.25 En krystvärk till och vår lilla prins var född.

Eftersom att jag stod med ryggen mot barnmorskorna så kunde jag inte se vad det var för en knodd som kikat ut och jag frågade direkt om allt var bra.
När jag sedan trasslat mig runt bland sladdar och navelsräng fick jag upp vår lilla skatt på bröstet och C klippte navelsträngen.
Krystar ut en hel moderkaka och får två hinnor sydda medan C sköter blöjor och klädpåtagning.
Jag var världens gladaste Mamma men hade ingen ork att visa det. Vi fick in den berömda brickan med mackor och sedan bara mös vi tillsammans, jag & min fina familj!

 

Så klockan 14.25 den 14:e juli - 2011 på beräknad dag kom William ut.
3160g & 50cm lång. Mamma & Pappas lilla prins.