Final Countdown

V.40 är här - helt otroligt! Jag förstår inte vart allt tog vägen, tiden, dagarna, minnena?
Det var ju inte längesedan jag vaknade den där sommarmorgonen på Christoffers födelsedag, den 4e juni och smög in på toaletten för att kissa på den enda sticka jag hade. Det var ju som om det vore igår det där extra strecket knockade mig rakt i ansiktet och slog oss med häpnad.
Nyss var ju magen ingenting, nu är den ett hem till ett liv, vår Mini.
Det är sjukt vad tiden gör med en...

 

Så oavsett om jag förstår det eller inte så är tiden snart förbi, tiden som Mamma till en och jag erkänner att det skrämmer mig. Vissa dagar är jag livrädd andra är det som vanligt.
Jag är så rädd för att inte räcka till, att någon ska känna sig bortglömd och oälskad, att en liten människa ska känna att Mamma inte är där. Att jag inte orkar vara allt.
Jag är rädd för att inte orka, rädd för att jag när kvällen kommer stänger in mig i mitt skal och glömmer bort den jag älskar, han som gett mig liv, han som ger mig allt.
Vissa dagar är jag livrädd andra är det som vanligt...

 

Det är alltså från och med idag max 3 veckor kvar sen ska Mini vara ute, även om rädslor och ångest finns där så längtar vi något enormt efter vårt lilla minihjärta och i helgen hoppas jag att något händer och liten där inne känner för att börja sin resa ut ♥

 

Du kommer klara det galant! KRAM ♡

Fina fina mage :)