På torsdag går jag in i v.38 och jag kan inte riktigt förstå hur vi kom hit? Vart tog alla andra veckor vägen? Jag klagar absolut inte för nu längtar vi något enormt efter vår lilla Mini. Det går inte en dag utan att vi funderar på vem du är som bökar runt och gömmer dig där inne. Jag vill inget annat än att få se dig och ha dig i min famn samtidigt som rädslor och tvivel blossar upp. Hur blir det med en till, en till som ska få all min kärlek, som får hela mig? Kommer William inte längre vara mammas prins, kommer han välja någon annan? Mamma är väl alltid bäst? Jag vet ju att jag kommer räcka till och det finns kärlek till hur många barn som helst i mitt hjärta men ibland kommer paniken... Förvärkarna har börjat komma tätare, att man ens glömt hur det känns haha och jag hoppas så att det bara blir max tre veckor till av längtan och väntan. Jag har ständigt ont i hela min högra rygghalva och foglossningen är fördjävlig, precis som sin kusin halsbrännan. Men jag ska hålla ut, alla vakna nätter leder fram till ännu ett mirakel. Jag vet ju att jag kommer sakna magen när den väl är borta. Nästa vecka blir det ännu ett besök hos BM, får se om vikten ändrats då. Just nu står jag kvar på mina +8 kg och det skulle ju inte göra mig något om det stannade där :) Namntankar är väl det jag vaknar och somnar till, letar och letar men letar i tomma intet. Vi har ju "våra" namn men det är som om jag letar efter något mer, efter DET.