Om någon tittar in och undrar hur vi har det så börjar jag med att säga Hej!
Vi andas, lever och mår bra men tiden att sitta ner framför en dator finns inte riktigt.

Oliwer har hunnit bli 3 månader och 5 dagar. Han är 62.5 cm lång och väger 5520g.
Hans ögon förtrollar mig, dom är stora och nyfikna och väldigt sällan stängda under dagtid.
Han kräver uppmärksamhet, han ogillar att vara ensam men det har blivit bättre. Så fort han får ögonkontakt med någon skiner hela han upp i ett stort leende och han pratar mest hela tiden.
Han sover nätterna igenom och har gjort sedan han föddes, med det menar jag att han sover ungefär 9 timmar med samanhängande sömn, jag klagar inte!
Han äter nu mera bara ersättning, det är vad som funkar bäst för oss.


William är snart tonåring, tar studenten och flyttar ut. Även om han bara fyller två i sommar så hänger jag inte med.
Han växer så otroligt mycket och det går i rasande fart. Från att ha varit mindre än lillebror till att nu vara en självgående individ. Hans grej är att prata, det gör han hela tiden och han pratar bra, bättre än många andra i hans ålder. Varje dag lär han sig nya ord och meningar, han suger åt sig som en tvättsvamp.
Just nu är han i full gång med att ta knäcken på oss, han testar gränser och trotsar hela tiden och lyssnar inte ett smack på vad vi säger.
Han tycker mycket om sin lillebror som fått namnet Ålle, håller gärna i honom, pratar med/om honom och ger honom nappen när han är ledsen.


Så, vi lever, andas och har det bra men just nu tar jag mig inte tid att skriva. Jag tittar ofta in hos er jag följer, vill veta att ni mår bra.
Någon dag kanske det börjar ramla in inlägg här igen men det finns så mycket annat...

Kram på er!

 

 

Vi är kvar här, fast mellan fyra väggar och ute skiner vårsolen. Hoppas det är vår när vi kommer ut!
Läget är stabilt och enligt mig bättre. Oliwer har vart utan syrgas sen imorse och har syresatt sig bra på egen hand, han är betydligt mycket mer vaken och nyfiken än innan och säger till när det är dags för mat!
Sonden är fortfarande kvar men har inte använts alls idag, har kört via den på natten så att lillkillen får vila så mycket som möjligt.

Barnläkaren som var inne tidigare idag sa att ifall O vart lite äldre hade vi fått åka hem men eftersom han är så liten vill dom ha kvar oss lite till. Det finns fortfarande ljud på lungorna och en del indragningar vid inandning men det går ändå framåt. Jag hoppas så att vi är hemma innan helgen kommer för just nu är mitt hjärta i tusen bitar.
Jag saknar William! Och han saknar sin Mamma.
Det gör verkligen ont och tänker jag för mycket kommer tårarna igen.

I fredags efter storhandling sprang vi på svärmor med sambo. Det kikas ner i vagnen på en nyvaken liten Oliwer varpå svärmor lite fint säger att han nog behöver komma till akuten.
Förkylningen han dragits med sen i början av veckan har stegrat lite och vår lillkille har det lite kämpigt med andningen. Efter lite kontroller och 5 inhalationer blir vi tillslut hemskickade med en önskan om återbesök följande dag.
Natten flöt på, snuddade på att ringa ambulans vid ett tillfälle men avvaktade. Inne på akuten igen, ny barnläkare, ingen tvekan. Vi blir inlagda.

Så nu ligger vi här, jag och min lilla fighter. Just nu är han utan syrgas som sattes på igår runt 19, skönt att slippa alla sladdar men misstänker att den snart åker fram igen.
Har fått direktiv om att vi kommer bli kvar både idag och imorgon och visst är det väl bra att vara på rätt plats, det lugnar Mammahjärtat men ändå...
Jag hatar sjukhus, blir liten och otrygg, osäker. Förstår inte alla ord och kan mest bara flyta med i vad som sker.
Jag hatar att vara ensam, bli utelämnad på en sån här plats men ibland måste man bita ihop trots att tårar faller!
Jag saknar min stora lillkille något enormt, känns som att jag sviker honom men jag vet att han har det toppen hos Farmor. Det gör liksom ont bara utav att tänka på hans namn, då kommer klumpen i halsen och ögonen vätskas.

Så fort vi blir utskrivna måste jag uppsöka läkare, helst innan det. Mina bihålor mår långt ifrån okej, jag mår inte alls bra men liten går först, I'll wait!
Håller tummarna för att natten ger mig lite sömn, jag sov som mest 30min i sträck inatt och sedan några minuter här och där. Det är kämpigt och slitigt, förjävligt. Men snart är det förhoppningsvis slut på eländet!

Om jag alltså varit frånvarande har ni nu här min anledning but I'll be back, stronger than ever! ♥

Jag söker dig som kan det här med hårförlängning, jag är trött på mitt korta hår som aldrig vill växa ut.

Clips funkar inte så jag vill ha the real deal och snarast!

Vart är alla mina frisörer när jag behöver dem? :)

Det finns bara en av dig och det är du, så liten och perfekt ♥

We had a bad day...

 

Ett försök till något som brukar kallas familjebild.
En övertrött storebror, en sne lillebror och två föräldrar som inte vet hur man blir bra på bild.

 

 

Precis innan Lilla O fick bråttom ut vann jag så lägligt ett presentkort hos fina Emma -> Påsmällen

Nu har jag äntligen haft tid att kika in på sidan & välja min favorit, det blev denhär:

 

Läser bloggar mer än jag skriver här, befinner nog mig fortfarande i en liten bebisbubbla där allt är sådär sockersött.
Det går bra här hemma, Lilla O sover VÄLDIGT mycket, både dag & natt så det tackar denna Mamman för!
William tycker om lillebror när han väl lägger fokus på den nya lilla krabat som flyttat in, det blir kramar, pussar, klappar och en å en annan liten bitchslap.
Allt har än så länge gått över förväntan :]

 

Igår var jag på första föräldrarmötet på dagis [okej, förskolan!] och jag kände mig liten. De flesta föräldrar har liksom uppnåt en viss "föräldrarålder" och den är inte direkt runt 25. Vi fick se ett bildspel på barnfötter och gissa vems som hörde till vem, pinsamt nog kände jag snabbt igen W's fötter, hans naglar är inte de finaste ;-)
Efter det följde en kort presentation om varje barn, W's lät såhär:
En liten kille vars fötter sällan brukar vara såhär still, nästintill aldrig - Ledtråd till fotbilden
"En liten kille som är tokig i att spela fotboll, dansar & sjunger gärna och stampar glatt i takt med sina små fötter. Nybliven Storebror"
Inte annat än att man blir lite varm i hjärtat, min stora lilla kille, min prins William!

 

Känns som om att det är en del bollar som flyger i luften just nu,
försöker planera en mindre tillställning för en viss Mamma som fyller 25 i april *host, host*.
Doptankar, måste ringa kyrkan!
Hemligheter, trevligheter.

Ska för övrigt skicka in Nyföddbild till SLA & SMP även om Lilla O kanske inte direkt är nyfödd längre.
SLA hade visst slutat med BB-bilder så nu får man snällt skicka in en egen bild och vi ska vänta ett tag med att gå till fotograf så jag har försökt få en någorlunda fin bild på mitt sovande hjärta.

 

Igår var det alla ♥ans dag, en fruktad dag hos många. När blev kärlek något att hata?
Singlar ställer sig i försvar - stolt singel utan massa krav på kärleksförklaringar.
De i en relation - Varför bara visa kärlek en gång om året?
Blomsterbutikerna - Alla dessa killar, alla dessa jävla röda rosor.

Jag ser inte den 14:e februari som en dag av måsten, krav, bekräftelse utan en dag som påminner oss om att uppmärksamma de vi håller kära lite extra. Varje år påminns vi ju om att vi blir äldre, att äta en semla, en våffla, att fira att sommaren kommer osv.
Jag tycker dagen är vacker, helt klädd i rött. Kärlekens färg. Så är det då konstigt att det röda dominerar?
Jag tycker bara att folk ska sluta klaga, hata dagen bäst ni vill men låt de som vill visa kärlek göra det, oavsett dag?!

För övrigt fick Christoffer ett armband, dels för att det var den hatade dagen, dels för att han är pappa till våra fantastiska pojkar och dels för att jag älskar honom :)

 

Oliwer Mio Jonathan

Strax efter 23 har jag knaprat i mig de sista chipsen, släckt alla lampor i huset och borstat tänderna.
Kryper ner i sängen och spelar lite Sims på Ipaden och ringer till Christoffer som är i Norge för att säga god natt.
23.44 Smäller det till i magen och jag tycker lite synd om mig själv som måste få ont precis innan jag ska sova.
Skickar iväg ett sms till C om att det var dålig stil att han inte är hemma när jag har ont varefter han ringer och frågar hur det känns.
Ont! Men inte är det dags än, förvärkar kan ju komma och gå långt innan och förvärkar är precis vad det är.
Innan vi lägger på bestämmer vi att jag ska klocka några värkar, ta alvedon och svärföräldrar ska kontaktas om ifall att det skulle behövas.

Snittar värkarna på 7 min med en längd på 1-2 min och jag MÅSTE andas igenom varenda en, ringer C igen och ber honom komma hem. En resa på ca 6h, det skulle han hinna!
Svärföräldrarna på ingång, jag på toaletten och gör nummer 2 för 4 gången sen jag gick och la mig. Värk, andas, värk, blödning.
NU är det på riktigt, det var såhär det kändes förra gången när det var The real deal och ja, C borde hinna hem.
Kontaktar förlossningen som tycker jag ska försöka stanna hemma ett litet tag till och sedan komma in när det inte går längre. Hon konstaterar också att det hela är i full gång. Jag hänger knappt med längre…
Pratar med C och berättar att jag kommer åka in om en stund men att allt kommer gå bra och att han inte behöver oroa sig.

Svärföräldrarna är här, jag går runt och andas och plockar om vartannat. Går på toaletten IGEN och börjar någonstans förstå att den här lilla bebisen tänkt komma ut.
Värkarna kommer tätare och är intensivare, något svärmor märker och frågar lite snällt om vi inte ska åka in.
Sagt och gjort, vi sitter i en arbetsbuss på väg in till Skövde och skojar om att vi kanske borde ta med handdukar ifall men kommer fram till att vi löser det på annat sätt om det skulle vara så.
Vi hinner precis köra ut från Tibro då värkarna bestämmer sig för att komma med 1-2 min mellanrum så där sitter jag och andas och pratar om vartannat, det är halt och mörkt och jag har ont.
Efter 15-20 min anländer vi till Skövde, nu är det inte långt kvar till tryggheten, lustgasen.
Får frågan om jag känner att det trycker på, snarare skaver svarar jag. Och detta jäkla strålande runt ljumskarna!
Rondellen vid Stallsiken, nu är vi nära. Tryggheten, lustgasen!
”NU! trycker det nedåt” slänger jag ur mig precis när vi kör in i rondellen.
”NU?” Svärmor ger mig en blick och frågar om hon ska stanna nu och här.
”JA!”.
Svärmor hoppar ur bilen och är på väg över till mig samtidigt som jag får lite panik och frågar vad jag ska göra. Av med byxor och trosor, la mig raklång över hela framsätet med diverse saker uppstoppade både här och där.
Svärmor tar en titt så att inte bebis är på gång att göra entré men än är läget lugnt och det blir samtal till ett trögfattat SOS och en förlossning som väntar på mig.
Börjar känna att det är dags att trycka på och försöker förmedla detta till svärmor som börjat få lite smått panik. Erkänner att jag just i detta inte heller var speciellt lugn då vattnet inte gått och det någonstans långt bak i huvudet ekade en röst om att jag kanske inte fick hjälpa till att trycka på.
Förlossningen uppkopplade på telefonen igen och JA, fick godkännande om att krysta på när det behövdes.
Får höra att ambulans anlänt och in hoppar en man (jag som aldrig skulle undersökas av en man, förlösas av en man och heller inte ta emot en massage av en man som inte är min egen). Fortfarande inget vatten som gått men bebis vill ut!
Förslaget om att försöka förflytta mig till ambulans för att åka till förlossningen avböjs ganska snabbt då jag knappt kan röra mig en mm med benen som skakar som asplöv och den enda gång jag försökte kände jag att nu var det dags!
Lustgas älskade lustgas, du och bilens ratt var min bästa vän. Ett starkt grepp och djupa andetag tog mig till en annan värld en kort sekund och jag hörde röster som sluddrade något om ”här kommer den med hela hinnan”, krystar, andas, krystar.
Ser någon blålila bubbla nere vid benen och vet att jag måste krysta mer och jag trycker för allt i världen men kroppen står still, inget händer.
Tänker att Christoffer borde vara här och hålla min hand, tänker att det gör jävligt ont, att jag är helt slut men tänk om bebis dör bara för att jag inte orkade trycka en sista gång.
På med masken som tar mig långt, långt bort. Andas! Och trycker och bebis är ute.
”Stackars Benny” säger jag och tittar på svärmor.
(Benny är svärmors sambo som snällt lånat ut sin jobbarbuss som skulle ta mig in till förlossningen)

 

Mina ben skakar, mina händer skakar, jag förstår knappt vad som händer mer än att en liten, liten människa ligger på mitt bröst eller mitt bröst under Christoffers sköna luvtröja.
Bebis skriker och har fin färg och ambulanskillen säger att han anade en liten pillesnopp men var inte helt säker.
Hasar mig upp i sätet med navelsträng och bebis, får eskort av ambulans med blåljus in till förlossningen där tre barnmorskor glatt står och väntar med rullstol. Blir förflyttad från säte till rullstol och in i ett rum. Navelsträng klipp, klipp. Jag upp i säng, får skjorta och massa varma filtar. Spruta i låret, moderkakan ploppar ut hel och fin.
Undersöks och får en fin kommentar ”Man skulle aldrig kunna tro att du precis fött barn om man inte visste om det” & ”Så fint som det kan bli”.
Får ringa den nyblivna pappan, får fika men kan inte äta de efterlängtade mackorna, svärmor åker hem högst uppspeedad efter nattens händelse.
Kissar, duschar, bebis mäts och vägs.
Upp till BB, tvåbäddsrum men jag är ensam TJOHO!
Ligger och tittar på mitt lilla mirakel de få timmarna som är kvar av den tidiga morgonen och inväntar barnläkaren så att jag får komma hem.

02.20, 2,5h efter första värken fredagen den 8 februari, 6 dagar innan BF valde vår Oliwer att komma till världen.
3275g kärlek & 52cm lycka.Han föddes alltså i bilen med segerhuva på, vår turkille, Mammas & Pappas perfekta Lilla O ♥